Namnet Neglinge finns i tidiga skriftliga handlingar och kan härledas tillbaka till 400-talet då det sannolikt levde människor här.
Vid den tiden var Pålnäsviken, Neglingeviken och Vårgärdssjön små fjärdar och Neglingeboplatsen låg då på en utskjutande udde. En trolig tolkning kan då vara att Neglingeboplatsen syftar på ”de som bor på nageln” (=lång udde). Det kan också vara kopplat till det fornsvenska namnet Naghle och då syfta på ”boplats för Naghles ättlingar”.
Oavsett dessa tolkningar så är Ärnwidder i Näglingä den första namngivna människan som bott på platsen. Hans namn finns i en handling från 1369 och troligtvis arrenderade han jord I Neglinge som då bestod av flera gårdar samlade i en by.
Gårdarna har genom åren inte brukats av självägande bönder utan gårdarna tillhörde herremansgods och arrenderades av frälsebönder eller landbor.

Om du vill fördjupa dig i Neglinge Bys historia hittar du intressant läsning i Barbro Strandmans ”NEGLINGE BY” som du kan läsa här på föreningens hemsida.
I början av 1700-talet omnämns gårdarna i Neglinge by som Västergården, Mellangården och Nedergården, som även kallas Östergården. De tre gårdarna, som kan betecknas som små skärgårdshemman om ½ mantal vardera, arrenderades fram till mitten av 1800-talet av olika frälsebönder. Från 1853 övergår Neglinge By till Neglinge Gård och arrenderas och brukas som en enhet.

Neglinge ingick i det område som 1899 såldes till K A Wallenberg och järnvägsbolaget. Gården fick då ny ägare men jordbruket fortsatte ännu en tid fram till 1911. Efter 1911 kom gården att hyras ut som bostäder till olika yrkeskategorier som behövdes för att bygga upp det blivande villasamhället Saltsjöbaden.
I samband med Saltsjöbadens 50-årsjubileum, 1959, donerade Järnvägs AB Stockholm-Saltsjön Neglinge Gård till köpingen. Innan gåvan överlämnades till köpingen lät bolaget restaurera husen grundligt.
Neglinge Gård ägs i dag av Nacka Kommun och förvaltas av Saltsjöbadens Hembygdsförening och Saltsjöbadens Hantverksförening.